Media berättar att vi har den varmaste, eller åtminstone en av de varmaste höstarna som någonsin uppmätts. Klimatförändringen gör sig påmind. I trädgården har vi sett det med besvärliga vintrar utan ordentligt snötäcke. Nu syns det tydligt också under hösten. Den första frosten hos oss kom först i slutet av oktober då ännu en mängd rosor blommade. En del tog illa vid sig och slutade, eftersom det var flera nätters rätt hård kyla. Men många rosor fortsatte blomma en god bit in i november när de låga temperaturerna och höga fuktigheten till sist blev för mycket för dem.
Med milt väder var också frågan när det är bäst att göra höstarbetet för att skydda de rosor som behöver vinterskydd. I vår trädgård hade jag ett större renoveringsarbete som fördröjde det ”normala” höstsysslorna. En rosbänk finns mellan två björkar. När jag anlade den lade jag rotmatta under hela bänken. Trots det har björkrötterna småningom infiltrerat allt tätare och rosorna blommat allt sämre. I oktober grävde jag upp hela bänken. Lade ny rotmatta på botten och planterade sedan rosorna med ett ordentligt skikt dynga under mullskiktet. Runt varje ros en extra rundel rotmatta för att minska mängden rotskott. Bland annat ‘Nuits de Young’ och ‘Cramoisi Picote’ skickar synnerligen rikligt med rotskott in bland andra rosor. De extra rotskotten fick till stor del komma i krukor. Kanske de gör någon glad nästa sommar. Gallica-, moss- och centifoliarosor på egen rot finns ju inte i alla plantskolor.


Nåväl, när bänkrenoveringen väl var klar blev det tid för vinterskydd.
Jag måste gräva innan marken frös till för hårt. Ca 70 av de mest känsliga rosorna fick skydd med Minnesota Tip Method (MTM). Mest Austin-, rabatt- och moderna buskrosor. De fick böja sig ner i ett ca 20−30cm djupt ”dike” från roten när de väl ”paketerats” med ett identifierings snöre. Täckta med jord och en del löv ovanpå skall de väl klara sig utan köld skador till nästa sommar. Alla känsliga rosor kan jag inte skydda med MTM. Det finns inte tillräckligt utrymme att gräva.
Istället får jag skydda dem ovan jord. Rothalskupning med sand ca 20−25 cm upp runt stammarna dämpar temperatursvängningarna och minskar köldskadorna. Det blev många skottkärror innan alla ”behövande” fått det de skulle ha. Det var både Austin-rosor, kanadensiska, moderna buskrosor och rabattrosor.
Sedan skulle många rosor böjas ner. Ödmjukhet inför kung Vinter är en god egenskap hos rosor. Många engångsblommande behöver skydd: gallica, alba, bourbon, mossrosor… En nedböjning med ett täcke av ris och kanske löv, som skyddar mot den brännande vårsolen när snötäcket inte räcker till, borgar för en säkrare blomning nästa sommar. Med buskstöd snett nedstuckna i marken garanteras rosbuskarnas ”ödmjukhet” tills jag får på ristäcket. Så nu har jag burit ut ris över de ödmjuka och löv skall följa.
Tack och lov finns det ju en mängd rosor som inte behöver någonting av allt detta. Rosor som jag bara kan gå förbi på hösten och vänta på att de nästa vår vaknar till liv och bjuder på en riklig blomning. Spinosissima, rugosahybrider, vildrosor, fyndrosor såsom ‘Valamo’, ‘Poppius’, ‘Abelzieds’, ‘Agra’, stenros, nutkaros…


Nu väntar jag. Temperaturerna har hållit sig runt några minusgrader. Det kunde gärna få fortsätta, och komma snö, men nu lovas det milda vindar från sydväst och plusgrader en tid framöver. Dilemmat med klimatförändringen i rosenträdgården syns så tydligt på hösten. Hur mycket skall jag täcka, och när? Inte för tidigt innan det fryser. Inte för sent så att rosorna hinner ta skada. Det är bara att hoppas att jag träffade någorlunda rätt i år.
Michael Luther